Befria mig från denna känsla. Du får mig att känna mig instabil. Jag känner inte igen mig själv. Jag anstränger mig så hårt för att duga till. Det är aldrig nog. Känns alltid som att jag gör något fel. Din blick, ditt tonläge, ditt sätt att prata. Är jag en besvikelse?

Du begär mer än vad jag kan ge. Jag ger dig allt jag har, men det duger aldrig. Aldrig ett tack. Aldrig en kram, även fast du vet att jag är en människa beroende av det. Du visar aldrig uppskattning på att jag finns i ditt liv, även fast jag är den som gör allt för dig. Jag kämpar varje dag för att du ska vara glad, men du har börjat räkna med mig. Alltid jag som bjuder, alltid jag som styr, alltid jag som frågar, alltid jag. Aldrig du. Allt på dina villkor. När jag duger.

Du får mig att ta avstånd, för vägen vi vandrar på har fått mig krossad förut. Allt jag har gjort för dig, kommer du aldrig inse. Vi är av samma blod, men bara för det så gör det inte mindre ont. Jag vill att du ska se med mina ögon, men det är något du aldrig kommer kunna. Vi kommer aldrig vara på samma våglängd, du kommer alltid vara fast i detta. Att vi aldrig såg att något var fel. Att du inte var som oss. Att du aldrig kommer kunna känna hur mycket jag älskar dig.

Jag är arg på dig. För att du lämnade mig ensam i detta. I dina ögon var jag alltid tio år äldre, men detta ansvar är alldeles för stort. Det finns inget jag kan göra längre. Och allt som jag gör, är det ingen som uppskattar. Aldrig så som du gjorde.


Vet inte hur många personer jag menade med DU i olika meningar. Men vet exakt vem jag menar till vilken mening. Så många olika känslor, olika personer. Kan aldrig hålla mig till en sak.

Every once in a while people step up, they rise above themselves. Sometimes they surprise you, and sometimes they fall short. Life is funny sometimes, it can push pretty hard, but if you look close enough you find hope in the words of children, in the bars of a song and in the eyes of someone you love. And if you're lucky, and if you're the luckiest person on this entire planet, the person you love decides to love you back.

Det är ganska komiskt ändå. Jag är alldeles för snäll. Har jag pengar spenderar jag dom på alla andra förutom mig själv. Jag ställer in alla mina måsten för att finnas där för andra. Jag fokuserar varje dag på att få andras liv att gå ihop. Jag gör allt i min makt för att en person ska må bra. Jag har oändligt många bra saker med mig själv, men tyvärr är det mitt största problem.

Hade det inte funnits giriga, elaka, lömska och falska människor på denna planet så hade det inte varit något problem. Dock är jag i positionen att ha lätt för att bli utnyttjad. Vilket är ganska svårt att inse då jag vill tro det bästa om dom flesta. Men gång på gång är det jag som blir sårad, bara för att jag har varit för snäll. Saken är den att jag inte vill bli som alla andra heller, jag tänker inte ändra mig för att slippa bli sårad för att någon utnyttjar istället för att uppskatta. Jag är bara trött på att vissa personer bara står och tar emot hela tiden, räknar med att jag ska ta hand om allting, men aldrig ens säger tack. Jag förväntar mig aldrig något, men ibland hade det varit skönt om någon faktiskt kunde göra samma sak för mig.

Dom senaste åren, speciellt det här sista, har jag vuxit så otroligt. Från att ha gått från en osäker tonåring som trodde hon visste allt, en förstörd sådan. Till en klok kvinna (känns så fel att använda det ordet!) som ser livet på ett helt annat sätt. Ibland är jag glad för att jag har blivit en sådan människa jag alltid velat vara, men det känns så fel då dom flesta i min omgivning är fortfarande kvar i tonårsfasen. Jag växte upp för länge sedan, nu är det bara dags att göra mig av med människorna som får dom förmåner dom tror sig förtjäna.

I fem år har jag levt i ett ständigt mörker. Nu är jag äntligen utsläppt, men ljuset är min fiende. Jag byggde upp en trygghet i min depression och ljuset dödar mig långsamt. Två dagar kvar sedan står jag på mina egna ben. Fem år har gått så otroligt snabbt och jag vill bara backa tiden. Tillbaka till min trygghet, bort från ansvaret, bort från månaden som alltid kommer vara den jobbigaste. Har inbillat mig att ingen ser vad jag döljer inom mig när mörkret omfamnar mig. Vill vara personen ingen vet vem det är, ingen man lägger märke till, ingen som känner mig. Jag vill vara osynlig. Men hade jag varit det, hade jag aldrig kunnat ta mig ur det. Ingen hade brytt sig om att hjälpa mig upp när jag låg på botten. Jag är beredd, men det är rädslan om vad som kommer hända som bromsar mig.

Namn: Kimberly Engqvist
Ålder: Snart 18!!!
Längd: 1.66
Sko-storlek: 39-40
Född: Skellefteå..
Bor: Skellefteå..
Gör just nu: Ligger i soffan

Allmänna frågor:
Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: Jävligt generös, askalas humor, väldigt omtänksam
Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: Dåligt tålamod, för givmild, förlåter folk för lätt.

Vad är du rädd för: Att förlora ytterligare någon som står mig nära.
Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Jag är en väldigt bra människa.
Det roligaste jobbet du haft/har: Prostituerad. Haha skämt å sido. Caféet i Stockholm.

Har du körkort och egen bil: Snaaaart…
När tod du ditt körkort: Inte tagit detta ännu.
När grät du senast: Jag är ingen människa som gråter, tyvärr. Det är inget fel med att gråta. Men senast.... Är för lång tid för att minnas.
När skrattade du senast: Hmm.. Någon timma sedan.
Vem sov du hos sist: K to the T
Vem sov hos dig sist: Christina
Vad var du rädd för när du var liten: Liten? Fortfarande. Clowner, boogeyman och scream... Hehe

Vad ville du, som liten bli när du blev stor: Svampforskare HAHAHA!
Hur många gånger har du besökt ett sjukhus när du själv varit patient: Alldeles för många gånger.
Värsta smärtan du råkat ut för: Finns inget som gör ondare än ett krossat hjärta.
Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Svår fråga.
Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv: För privat för att skriva om.
Har du någonsin sportat: Fotboll och basket.

Någon du ser upp till: Min mamma.
Vad finns alltid i din handväska: Cigaretter, tändare, mina kort, mobilen, parfym, body lotion, hörlurar.
Har du varit utomlands någon gång: Ja!
Vilken plats var finast: Spanien!
Största stad/städer du varit i: Spanien

Lite mer personliga frågor:
Har du någonsin tagit eller provat droger: Ja, ett antal gånger.
Rökt: Kedjerökare.
Snusat: Flera gånger.
Druckit: Ja, ett antal gånger.
Har du piercing eller tatuering: Tatuering. Skönare att bli tatuerad haha!
Hur ska en kille vara/se ut för att du ska falla pladask: Godhjärtad, omtänksam, givmild, gullig, mysig, känslosam, pålitlig, kramgoo!
Finaste komplimang du fått: Alla är lika fina.
Har du sårat en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja.
Har du blivit sårad av en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja.
Har du någonsin fejkat en orgasm: Ja.
Hur många sex-partners har du haft: Du har ingen nytta av att veta det.


Antingen-eller-frågor:
Storstad eller landet: Storstad!!
Hamburgare eller pizza: Hamburgare
Kött eller fisk: Kött.
Hund eller katt: Hund!
Aftonbladet eller expressen: Aftonbladet
McDonalds eller MAX: MAX
Vin eller Öl: ÖL
Charter- eller skidsemester: Charter.
Sverige eller Utlandet: Utomlands!!!
Sport eller nyheter: Nyheter
Hockey eller fotboll: Hockey
Ljushåriga eller mörkhåriga killar: Är svag för killar med mörka drag!
Sommar eller vinter: Sommar!
Vår eller höst: Vår!
Flyg eller tåg: Flyg!
Bil eller buss: Bil!

Denna låt beskriver alla känslor jag inte funnit ord för.


Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent



Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent


O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Jag drömmer om ett bättre liv. Kollar igenom olika jobb i USA och kollar på lägenheter. Vill packa min handväska med det viktigaste och bara lämna allting. Få fast anställning på ett jobb jag troligtvis kommer avsky någonstans i NY, säkert jobba natt på ett fik som är öppet dygnet runt, hyra ett rum i en sunkig lägenhet med en underbar roommate under tiden jag tjänar ihop mer pengar till ett eget boende. Plugga in gymnasiet på distans på dagarna, spendera min lediga tid till att få kontakt med nya människor. Jag vill bara försvinna från Sverige, få ett jobb med hyfsad lön, inte behöva oroa mig om någon annan än mig själv. Om mindre än en månad är jag äntligen 18. Har alltid känt mig äldre än det men då är det äntligen bekräftat på papper. Jag har min möjlighet att försvinna då.

Men jag har mina små som stoppar mig. Jag kan inte lämna dom, inte medan dom är i tonåren. Jag kan inte leva med att om dom inte mår bra så finns jag inte där som stöd. Jag kan heller inte åka tillbaka till Sverige varje gång dom behöver mig. Anledningen till att jag kallar dom mina små är för att det är vad dom har blivit till mig. Jag skyddar dom med mitt liv. Dom kommer alltid bara små i mina ögon och jag hoppas att dom inte kommer bli förstörda. Det har inget att göra med att jag försöker ta en mamma-roll för dom, utan bara påminna dom om vilka underbara människor mamma ville att dom ska bli. Att låta dom veta att jag alltid kommer stå vid deras sida. Att jag förstår vad dom går igenom. Dom är som mina små hundvalpar, älskar dom av hela mitt hjärta. Jag ber till Gud att jag inte kommer förlora någon av mina syskon.

Det här har varit en väldigt händelsefylld helg. Det har varit väldigt många motgångar och bägaren rann över idag när dom försökte LVU:a min syster. Att först berätta för en instabil tonåring med autism att det blir att dom ansöker om LVU om hon inte åker frivilligt tillbaka till ungdomshemmet. Hon valde att åka tillbaka utan protest. Sekunden innan våran målsman stiger ut genom dörren tar han beslutet att skicka en ansökan direkt (även fast hon helt frivilligt valde att åka tillbaka) och lämnade mig och min knappt äldre storasyster med en hysterisk tonåring. Höll knappt på att kunna hålla upp fasaden då jag förstod exakt hur hon kände. Alla gånger man suttit på möten och aldrig veta hur dom skulle sluta. Fem år av oro för att någon ska ta beslutet om ens eget liv. Jag var lättad över att det inte var jag, men jag skulle aldrig tveka på att ta hennes plats. Hur förjävligt det än är. Det är inget jag vill att min syster ska gå igenom. Det är NOG. Livet har prövat oss för många gånger för våran unga ålder. Och när det kommer till mina syskon, kämpar jag även fast mina händer blöder. 

Ja, detta belastar mig så otroligt mycket.

Men det finns ingen annan på hennes sida som orkar kämpa längre.

Jag vet hur det känns att inte ha någon där. Jag vägrar låta henne stå ensam i detta.

Vi lugnade ner oss efter mötet, vi alla systrar gick på Wayne's och tog en varsin kycklingsallad och en latte. For hem till lägenheten och hade besök här och käkade middag runt nio på kvällen som en liten familj. (Äter jag någonsin själv här?..) Sedan fick min syster ett sug för popcorn och ställde kastrullen med olja på plattan. Hon försvann in på toa och helt plötsligt börjar det pipa här och hela hallen fylldes med rök. Sprang in i köket och tog tag i kastrullen och insåg snabbt att det kanske inte är smartast att hälla vatten i den. Stod där med en brinnande stekhet panna och kände inte att jag brände mig. 

Sätter på locket efter ett tag, försöker vädra bort lukten och skriker åt min syster att komma och hjälpa mig, hon kommer, sedan vänder hon in på toa igen hahaha. Höll på att bli galen på henne, men förstår henne samtidigt. Försökte hålla ett medvetande samtal med hon på 112 men både jag och min syster började hosta som galningar och hon föll ihop i soffan. Fick order om att springa ut ur lägenheten och snart var ambulans och brandkår där. Vi fick sitta i ambulansen för att jag kunde inte hålla mig uppe på benen medan brandmännen var uppe i lägenheten och försökte ställa allt till rätta. 

Ambulansen for iväg, ingen av oss kände att det var någon panik och jag hatar verkligen sjukhus. Fick följa med in till min sköna granne och hon kokade kaffe, gav oss massa glass och försökte lugna oss. Kom hem för ett väldigt litet tag sedan, stängt alla fönster och lugnat syster min. Nu blir det att sova, imorgon blir ännu en händelserik dag.