Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

» DET SKREVS I BLOD MEN ALDRIG I ORD

Vardagen Permalink3
Tänkte på mamma natten till idag. Kom ihåg saker jag aldrig tänkt på förut. Har beskrivit tiden innan sjukdomen, dagen hon dog, hur hon var som person, hur det var på begravningen och tiden utan henne. Jag tror jag aldrig berättat om livet medan hon hade cancer. Jag har aldrig tänkt på det. Antar att det har varit för känsligt för mig att påminnas om. Det började bra. Det var natten innan min lillebrors födelsedag. Jag och mamma spenderade tid tillsammans som vanligt och förberedde inför dagen. Hon ställde sig på en stol för att sträcka sig efter serpentiner, vilket slutade med att hon ramlade från stolen och tvingades åka in till akuten.


Jag följde med henne tillbaka till lasarettet på min lillebrors födelsedag för att hon skulle ta en röntgenbild. Det var en lång dag. Vi åkte dit vid tre, tror inte vi var hemma innan elva på kvällen. Vi fick byta rum hela tiden, innan dom kunde berätta att hon hade cancer. Mitt hjärta stannade till när jag hörde dom orden. ''Linette, tyvärr måste vi meddela att du har cancer.''


Läkaren vände blicken mot mig och frågade om jag visste vad det innebar. Jag och mitt stora problem med att inte visa mig svag, nickade på huvudet och gjorde någon min så att hon skulle förstå att jag förstod och att det inte rörde mig i ryggen. Sanningen är att mitt hopp tog slut redan den sekunden. Jag visste att cancer var en dödlig sjukdom och nu hade min mamma den. Kunde känna hur hatet byggdes upp och jag var så ursäkta mitt ordval jävla less på att förlora alla som stod mig nära.


Tiden som kom efter detta lärde jag mig att leka känslokall. Det gick så långt att jag tillslut blev det. Jag valde att umgås med mina vänner när Robert kom in i våra liv. Tyckte att jag varit vuxen så länge att jag kunde släppa mitt ansvar då. Brydde mig inte mycket alls, bråkade mest och såg hur mamma blev sjukare för varje vecka. Hon opererade benet, två gånger om jag vill minnas rätt, för att tillslut tvingas amputera sitt ben för att cancern inte skulle sprida sig.


Att inte kunna gå eller cykla betydde inte lika mycket för henne som att finnas vid livet för oss gjorde. Men jag kunde se hur hårt hon tog det. Förutom att förlora sitt ben, förlorade hon något som var lika viktigt för henne. Hennes långa, tunna och underbart mjuka hår. Hon åkte till Umeå Lasarett med jämna mellanrum och gjorde nya behandlingar. Jag följde ofta med henne. Kunde sjukhuset utantill, kände alla läkare på avdelningen, dom hade fixat ett playstation och massa spel till mig, jag fick gå och fika när jag ville i Caféterian och dom som jobbade i kiosken blev jag nära vänner med. Speciellt när dom alltid ropade på mig för jag hade fått en ny tidning från någon tidningsprenumeration.


Jag avskydde att se henne så sjuk. Jag säger ärligt med sår i hjärtat att jag även skämdes för min egna mamma. Hon hade inget ben, satt i rullstol, inget hår, uppsvälld och gråaktig i ansiket. Önskar att jag hade skämts mindre och faktiskt uppskattat att hon vid den tidpunken fortfarande var vid liv. Blir arg på mig själv över detta, men många skäms för sin familj i den åldern. Att leva i den situationen gjorde det bara värre.


Tyvärr, hjälpte det inte att amputera benet. Cancern hade nu spridit sig till lungorna och jag vet inte hur många gånger dom opererade bort en bit av lungorna. Men inget hjälpte. Den fortsatte sprida sig. Minns en kväll när Chania följde med mig hem. Mamma berättade att cancern hade kommit tillbaka i lungorna igen. Herregud, ilskan inom mig. Kan fortfarande känna den. Jag vet att jag anklagade mamma för allting inombords. Men det var inte hennes fel. Jag kunde bara inte se henne så. Det förstörde mig.



Önskar att jag hade ägnat mer tid till att umgås så mycket som möjligt med min egen mamma istället för att undvika att se situationen som den var. Vi hade många bra dagar trots omständigheterna. När hon blev frisk skulle vi åka färja till Finland, hon hade fått en ny peruk, hon hade fått ett konstgjort ben och emellanåt strålade hon så som bara hon kunde göra. Dom bästa dagarna var när hon var så glad att hon sjöng. Tror ingen har klagat på hennes sångröst. Önskar att jag kunde höra den en gång till.


Hon blev sjukare och läkarna sa att hon hade mindre tid kvar att leva varje gång vi pratade med dom. Som att det minskade några månader för varje samtal. Jag tog mina smärtor i magen på allvar. Kunde känna i hela kroppen om något blev fel med mamma. Stort som litet. I början for jag alltid hem för att titta till henne, ibland kunde hon bara ha ont i magen men vissa gånger var hon tvungen att åka till lasarettet. Tillslut fick jag tillåtelse att låna skolans telefon varje gång jag kände att något var fel.


En dag gick jag hem tidigare, för att jag hade en hjärtkrossande känsla. Kände att det var viktigare än ett telefonsamtal.  Man vaknar upp en vacker morgon men fann den inte så vacker.
Till top