Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

Det fläckfria sinnets eviga solsken

Personliga texter Permalink0
Känslan sveper mig sakta. Drar mig ner till botten och vägrar låta mig bli fri. Som att någon stryper mina tarmar och försöker stänga mina ögonlock. Något vill inte att jag ska se det som kommer att ske. Jag hör hur det lockar på mig, jag vägrar vandra denna väg. Mina fötter börjar blöda för jag vägrar att stanna. Vet inte vart jag är påväg, men försöker fly från denna känsla.
 
Denna känsla som så många gånger förut tagit över mig. Kämpar med alla mina krafter, men är fortfarande hjälplös. När det är mörkt och tiden står stilla, kan jag slappna av. Det enda som hörs är tystnaden. Jag vill ständigt leva i mörker men det är omöjligt. För även fast jag inte längre ser min skugga av så många hemska minnen så finns allt runt om mig istället. Jag kan inte längre fly för att det omsveper mig. Känslan av att jag inte behöver försöka fly längre för att den redan har tagit över mig. Den äger mig och jag slutar att försöka. 
 
Så många tankar, allt blir suddigt och obegripligt. Den har fångat mig men jag förstår inte vad den vill säga mig. Finner tystnaden i kaoset och helt plötsligt blir allting bra igen. För trött för att sortera, för trött för att bry mig. Efter att ha flytt i timmar är tystnaden allt jag söker. Men när jag äntligen har vilat börjar jag fly igen. Rädd för att känslan ska omfamna mig, även fast jag vet att jag tillslut kommer att ge upp. Även fast jag vet att det hänt så många gånger förut. Även fast jag vet att den dagen jag lyckats ta mig ur denna känsla, kommer jag börja skapa kaos i mitt huvud för att jag är rädd att leva utan detta. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att leva död. 
 
 
Till top