Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

Till den finaste jag har

Vardagen Permalink0

Hamnade inne på suddiga tankar så här mitt i natten som vanligt. En av dom tankarna var om min lillebror. Tanken av att förlora honom. Jag skulle aldrig klara av det. Vi har alltid stått varandra nära, det är sällan vi är osams och vi har bråkat någon enstaka gång. Han har alltid varit den manliga versionen av mig. Min själsfrände. Vi tänker på exakt samma sätt, vi har samma humor och vi hanterar situationer likadant. Vi båda är lika knäppa och när han ser mig komma svävandes (bokstavligt talat) med en cigg i handen nedanför gatan skrattar han bara. Ibland blir jag galen på hur lika vi är, speciellt när vi ska argumentera. Något vi båda har en passion för.

Han är den finaste killen jag känner. Han är en sådan kille som alltid ställer upp. Jag kan vakna av att han är i lägenheten och städar åt mig. Han kan skriva ett sms när han vet att jag har tvättid och erbjuda sig att tvätta. Han kan ringa och säga att han ska bjuda mig på en sushi&bio-kväll, han kan även ha varit och handlat mat så att vi ska kunna laga mat tillsammans.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom, speciellt inte sen jag fick lägenheten. Han är hos mig oftare än vad jag är ensam där och han ställer alltid upp för mig om jag behöver hjälp.

Han är en person som känner mig in och ut. Vi båda har samma positiva som negativa sidor. Han vet nästan allting om mig och det mesta besvarar han med ett stort skratt. Han är någon som får mig att må bra när jag behöver det som mest. Han är någon jag aldrig behöver anstränga mig inför och en person jag inte behöver vara rädd för att han ska lämna mig.

Han är min guldklippa. Jag älskar alla mina syskon lika mycket men han är den jag står närmast. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag vet att jag är väldigt, väldigt dålig på att visa uppskattning och hur mycket jag älskar en person men det är något jag aldrig vill att han ska tvivla på. Jag älskar dig min fina bror.

Vi är av samma blod, men bara för det gör det inte mindre ont.

Personliga texter Permalink0

Befria mig från denna känsla. Du får mig att känna mig instabil. Jag känner inte igen mig själv. Jag anstränger mig så hårt för att duga till. Det är aldrig nog. Känns alltid som att jag gör något fel. Din blick, ditt tonläge, ditt sätt att prata. Är jag en besvikelse?

Du begär mer än vad jag kan ge. Jag ger dig allt jag har, men det duger aldrig. Aldrig ett tack. Aldrig en kram, även fast du vet att jag är en människa beroende av det. Du visar aldrig uppskattning på att jag finns i ditt liv, även fast jag är den som gör allt för dig. Jag kämpar varje dag för att du ska vara glad, men du har börjat räkna med mig. Alltid jag som bjuder, alltid jag som styr, alltid jag som frågar, alltid jag. Aldrig du. Allt på dina villkor. När jag duger.

Du får mig att ta avstånd, för vägen vi vandrar på har fått mig krossad förut. Allt jag har gjort för dig, kommer du aldrig inse. Vi är av samma blod, men bara för det så gör det inte mindre ont. Jag vill att du ska se med mina ögon, men det är något du aldrig kommer kunna. Vi kommer aldrig vara på samma våglängd, du kommer alltid vara fast i detta. Att vi aldrig såg att något var fel. Att du inte var som oss. Att du aldrig kommer kunna känna hur mycket jag älskar dig.

Jag är arg på dig. För att du lämnade mig ensam i detta. I dina ögon var jag alltid tio år äldre, men detta ansvar är alldeles för stort. Det finns inget jag kan göra längre. Och allt som jag gör, är det ingen som uppskattar. Aldrig så som du gjorde.


Vet inte hur många personer jag menade med DU i olika meningar. Men vet exakt vem jag menar till vilken mening. Så många olika känslor, olika personer. Kan aldrig hålla mig till en sak.

Till top