Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

Om jag vetat det jag vet nu, när du fanns hos mig. Nu är det försent.

Personliga texter Permalink1
Du är inte den första jag längre tänker på när jag har något att berätta. Jag ringer inte längre ditt gamla nummer om något har hänt för att lämna ett röstmeddelande. Alla meddelanden jag lämnat till dig. Som om du skulle kunna lyssna på dom. Ett hopp om att jag skulle kunna få svar på alla mina frågor. Men jag fick aldrig ett svar. För att vara ärlig, jag kan inte komma ihåg numret längre. När någon börjar prata om dig blockerar jag alla känslor inom mig. När du dyker upp i mina tankar avfärdar jag dig direkt. Jag vet inte vad som är värst. Att du inte längre finns här, eller för att jag ibland glömmer bort att du har funnits. Alla pratar om att man går vidare, men jag vet att jag är långt ifrån. Jag försöker glömma. 
 
Intalar jag mig själv att du aldrig funnits, kanske jag själv börjar tro på det. Det är för svårt att påminna sig själv om att livet ibland är orättvist. Varför just du? tänker nog vi alla. Min klippa. Mitt solsken. Min bästa vän. Min mamma. Jag önskar ibland att du hade vågat visa dig svag för mig lite oftare. Men jag är ändå tacksam för att du alltid försökte vara stark. Så många situationer det har hjälpt mig. Men ibland behöver man få pysa ut. Jag hindrar mig själv från att göra det. Har alltid varit så. Men du. Du såg direkt. Dina varma ord, din famn och din kärlek fick mig att öppna mig. Vad ska jag göra utan dig? Ingen annan är som du. 
 
Jag vill inte ha detta hat inom mig för att du var tvungen att lämna oss. Det var aldrig ditt fel. Du gav upp ett ben för att få stanna hos oss. Dina ord ekar inom mig ''Jag skulle ha gett upp för länge sedan om jag inte hade er''. Jag ville aldrig att du skulle dö. Jag vill inte acceptera att du är död. Jag vägrar låta dig dö inom mig. 
 
Till top