Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

Är du rädd att någon här omkring ska se dig

Personliga texter Permalink0
"Jag satt där i hans sunkiga lägenhet. Tapeterna hade färgats gula efter årtal utav rökning inomhus. I lägenheten staplades smutsig disk och hinkar fulla med saliv och avklippta flaskor stod i närheten fullt synliga. En stark lukt utav vildcitron och olivblommor från hans parfym spred sig och blandades med gamla matrester doftandes utav curry och vitlök. Tomma burkar som fyllde vardagsrummet. Folk som sprang ut och in, den ena mer vilsen än den andra. Jag var nog den enda där med sinnet i behåll.

Trodde jag.
 
Hur man kan finna tröst hos en människa lika trasig som en själv. Hur illa det kan sluta. Många gånger satt vi bara där. Sa ingenting. Förståelsen och medlidandet kom från oss båda utan att behöva yttra ett ord. Vi sökte aldrig tröst hos varandra. Vi fick den på köpet. För ett väldigt högt pris på något betydligt viktigare, varandras förstörelse. Vi gillade inte varandra. Vi var varandras största fiender. Men vi hade så mycket gemensamt. Om saker ingen annan skulle förstå sig på. Hur hat kan framkalla det värsta ur oss. Hur vi kunde känna igen oss i hatet vi båda utstrålade.

Den var aldrig riktad mot någon utav oss egentligen.
 
Så mycket annat bakom som vi tog ut på varandra. En kamp om makt för att skydda oss själva. Vetskapen utav den andre gjorde oss svaga. Jag visste. Du visste. Vi båda visste. Vi kunde inte dölja något vi båda hade gemensamt. Trasiga själar. Paniken som satt i halsen. Förstörda hjärtan. Tanken om ensamhet. Vetskapen om det onda. Olika erfarenheter, men ändå samma känslor. Saker som vi inte pratar högt om. Vi behövde aldrig prata. Vi hade hjärntvättat oss själva och våra plågor blev våran identitet. Likasinnade identiteter. Vi var samma person.

Bakom våra fasader. " 
 
 
 
 
 

~ ATT ALDRIG FALLA TILLBAKS ~

Personliga texter Permalink0

Jag vill uppleva den, med dig. I övrig tystnad. Endast vi två i denna värld. Kvarglömda ögonblick hänger kvar som en trasig själ runt mig. Varför kan jag inte förstå. Längtan efter något andra inte vågar drömma om. Just denna sekund, du kom, jag gick. Mitt namn var det sista du sa. Den kalla kylan omsveper mig och jag kan känna din närvaro. Tusen mil ifrån. Men den vita snön lyser inte upp min tillvaro ännu.

Mina tankar är elakt berusade. Psykoser framhäver mina drömmar och dom dansar med sina egna skuggor. En skugga min själ levde ännu en gång vidare i. Min kropp blir tvångsmatad med olyckor. Får den att framstå som att den vet något. Jag vet ingenting alls. Den ställer in sig på överlevnad, där endast mitt hjärta och hjärna fungerar. Ingen utav oss kommer förstå, jag minns ännu hur det kändes.

Hårda ord och slag, men styrkan var för svag. Plågsamma ärr från sitt förflutna, bleks utav tiden. Men fortfarande kvar i ens inre. Fyllt av misär. Jag kan höra hans steg bakom mig, han har mig fast. Jag vägrade att sörja, jag var för vilsen på vägen. Jag ligger bara kvar. Du verkar inte höra mig. Minns speciellt en vinternatt, när jag valsade hem likt en sommarnatt. En eufori utav kärlek. Ingen kyla kunde frysa mitt varma hjärta.

 

Diffust. Nyanser. Klart. Kontraster.

Personliga texter Permalink0
Jag stod på en utav dom vackraste platserna jag någonsin sett. Jag blickade ut över berget och kunde känna den friska luften som svepte runt mig. En tung sten lyftes från mitt hjärta och för en sekund så kunde jag glömma. Skulle du se mig som jag är nu, skulle du inte kunna märka någonting. Men det är inte alltid som det ser ut. Skulle du kolla på mitt ben skulle du se tre stora ärr utav en glasskärva. Varje ärr som representerar något illa. Tre bestraffningar. Men jag hade ju inte gjort något fel. Eller? Under min krage skulle du se ett svagt avtryck från gången han höll mig runt halsen intryckt mot väggen. Vad hade jag gjort nu? Skulle du dra upp min tröja över magen skulle du se år utav knytnävar som matats in. Jag var väl en snäll flicka? På bröstkorgen skulle du se flera ärr utav en cigarett som fimpats på mig. Förtjänade jag detta?
 
Men du kan inte se det. Även fast du skulle se det så skulle du förneka detta. Men hur ont det fysiska någonsin gjort, hur stor chans det ändå är att någon skulle märka det, skulle ingen någonsin förstå den psykiska plågan som straffar. Jag kan inte se den. Men jag känner den. I varje andetag jag gör. Men just nu för stunden, så var den borta. Inga tvivel på om jag någonsin dög. Inga uppspelningar utav plågor som inträffat. Inga krafter som behövdes till förnekelse. Jag hade ett val. Äntligen var det min tur att bestämma nu. Tror vi alla vet vilken väg jag valde ut.
 
Till top