Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

And we could be together baby, as long as skies are blue.

Personliga texter, Vardagen Permalink1
Paniken jag kände när jag sprang ut genom dörren. Hade ingen väg att följa, jag behövde bara bort. Har varit vilsen sen den stunden. I mina tankar springer jag fortfarande, bort från all sorg, hat, smärta, svek och även ibland kärlek. Bara för att varje gång jag fått känna kärlek har det slutat dåligt. En stund där var jag övertygad om att folk i min närhet dog eller lämnade mig, bara för att jag älskade dom. Att det var mitt fel. Hur kan man tillåta sig själv att tänka så? 

Ibland är jag rädd för att vissa händelser har förstört några delar utav mig själv. Jag är skadad. Men jag vill inte få bestående ärr. Ibland blir jag påmind. Speciellt om jag är känslomässigt instabil. Jag är inte längre deprimerad, kan nu inte förstå hur man kunde vara så djupt nere. Jag kunde inte se det själv. Men ibland blir man bara påmind och vill bara ännu en gång börja springa bort från mig själv och alla andra. 

"Förstår du vad detta innebär, Kim? 
- Ja, man dör." 

Där dog även Kim.



Till top