Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

Messing with my brain when you wanna see me fall

Personliga texter Permalink0
"Alla gånger det var suddigt framför mig var du den enda i fokus. Djupt inom mig ville jag att du skulle förändra min värld. Vilket du lyckades med."




And we could be together baby, as long as skies are blue.

Personliga texter, Vardagen Permalink1
Paniken jag kände när jag sprang ut genom dörren. Hade ingen väg att följa, jag behövde bara bort. Har varit vilsen sen den stunden. I mina tankar springer jag fortfarande, bort från all sorg, hat, smärta, svek och även ibland kärlek. Bara för att varje gång jag fått känna kärlek har det slutat dåligt. En stund där var jag övertygad om att folk i min närhet dog eller lämnade mig, bara för att jag älskade dom. Att det var mitt fel. Hur kan man tillåta sig själv att tänka så? 

Ibland är jag rädd för att vissa händelser har förstört några delar utav mig själv. Jag är skadad. Men jag vill inte få bestående ärr. Ibland blir jag påmind. Speciellt om jag är känslomässigt instabil. Jag är inte längre deprimerad, kan nu inte förstå hur man kunde vara så djupt nere. Jag kunde inte se det själv. Men ibland blir man bara påmind och vill bara ännu en gång börja springa bort från mig själv och alla andra. 

"Förstår du vad detta innebär, Kim? 
- Ja, man dör." 

Där dog även Kim.



Du som förtjänar att kallas pappa

Personliga texter Permalink1
Det är inte ofta jag pratar om dig. Kanske är det för att ingen riktigt vet om den delen utav mitt förflutna. Det är inget jag tar upp på tal, men det är heller aldrig någon som frågar. 
 
Jag kunde spendera timmar genom att kolla på dig. Du var alltid så koncentrerad. Du kunde sitta och måla på samma tavla och den blev aldrig klar. Lika många timmar kunde du spendera på att laga min nalle, för att sedan sy kläder och bygga den ett hus. 
 
Det var nog det jag gillade allra mest hos dig. Du ansträngde dig. Du försökte alltid göra så mycket som möjligt för att göra mig glad. Det spelade ingen roll om jag ville steka mina köttbullar tillsammans med strössel för att göra maten roligare, du suckade inte när jag ville upp fem på morgonen för att cykla till klipporna och bada, du klagade inte heller på att jag bad dig cykla ned till centrum för att jag så gärna ville ha en Kalle Anka-tidning utan istället kom du hem med 53 stycken. 
 
Vi kunde sitta och prata om saker barn inte ska veta något om. Jag hade många frågor jag behövde ställa och du var alltid ärlig med dina svar, även fast det många gånger var svar jag inte ville höra. Men för mig spelade det aldrig någon roll vad du hade gjort för dumma val i livet, så länge du satt där med mig just då och gav mig mer kärlek än någon annan kunde förvänta sig. Jag är tacksam över att du såg mig som din, även fast det var långt ifrån din uppgift. 
 
Du var min första stora sorg. Det kanske var det som gjorde det så svårt för mig när jag flyttade till hamn 2007. Jag hade precis haft min andra stora sorg, för att sedan flyttas till platsen där varenda gata påminde mig om mitt liv hos dig. Det enda jag valde att behålla utav dig var en CD. Hör jag någon låt på den skivan idag kan jag se dig där, lutandes i stolen och ögonen stängda. Det bästa du visste med den musiken var att det fanns inget rätt eller fel. Texterna hade absolut ingen mening på papper, men det var våra egna känslor som satte betydelse i orden som uttalades. Vilket humör vi än var på, så kunde vi alltid överföra den till musiken. 
 
På samma sätt som när jag målade ett körkort till dig när jag var yngre och klistrade fast din bild, hoppas jag idag att jag ska kunna få dig tillbaka vid liv. Men jag kan inte fixa det här. Men för att citera din son när vi träffades häromdagen "Vi alla kommer ses igen". Tills dess får jag hålla mig till att känna din närvaro när låtarna spelas på repeat. 
 
 
 


Till top