Kimberly Rebecca Engqvist

Ironisk, djup och lätt för skratt.

I'm still running away from the dark

Vardagen Permalink0
Dessa kvällar får mig att känna som att jag aldrig tagit mig ett steg längre ifrån där jag en gång var. När trycket stiger i huvudet, benen darrar av utmattning och tankarna aldrig försvinner. 

Jag känner mig otillräcklig. Hela tiden. Jag sätter alldeles för höga krav för så små saker jag inte borde ha lagt en tanke på i första början. Min kropp börjar varna för den ständiga stressen när jag även vaknar upp med bagaget jag somnade med. 

Jag skriver inte lika mycket som förut. Kanske för att det jag vill skriva om aldrig skulle kunna ta form i en publicerande skrift. Allt är bra, så länge jag distraherar mig. Men allt innan och efter är en kamp. 

Men det gör ingenting. En dag kommer jag kunna somna med lättnad och inte av utmattning.  Främst av allt vill jag vakna ur denna känslolösa dimma jag lyckats placera mig i och förhoppningsvis kunna känna glädjen helhjärtat igen. 




And we could be together baby, as long as skies are blue.

Personliga texter, Vardagen Permalink1
Paniken jag kände när jag sprang ut genom dörren. Hade ingen väg att följa, jag behövde bara bort. Har varit vilsen sen den stunden. I mina tankar springer jag fortfarande, bort från all sorg, hat, smärta, svek och även ibland kärlek. Bara för att varje gång jag fått känna kärlek har det slutat dåligt. En stund där var jag övertygad om att folk i min närhet dog eller lämnade mig, bara för att jag älskade dom. Att det var mitt fel. Hur kan man tillåta sig själv att tänka så? 

Ibland är jag rädd för att vissa händelser har förstört några delar utav mig själv. Jag är skadad. Men jag vill inte få bestående ärr. Ibland blir jag påmind. Speciellt om jag är känslomässigt instabil. Jag är inte längre deprimerad, kan nu inte förstå hur man kunde vara så djupt nere. Jag kunde inte se det själv. Men ibland blir man bara påmind och vill bara ännu en gång börja springa bort från mig själv och alla andra. 

"Förstår du vad detta innebär, Kim? 
- Ja, man dör." 

Där dog även Kim.



Till den finaste jag har

Vardagen Permalink0

Hamnade inne på suddiga tankar så här mitt i natten som vanligt. En av dom tankarna var om min lillebror. Tanken av att förlora honom. Jag skulle aldrig klara av det. Vi har alltid stått varandra nära, det är sällan vi är osams och vi har bråkat någon enstaka gång. Han har alltid varit den manliga versionen av mig. Min själsfrände. Vi tänker på exakt samma sätt, vi har samma humor och vi hanterar situationer likadant. Vi båda är lika knäppa och när han ser mig komma svävandes (bokstavligt talat) med en cigg i handen nedanför gatan skrattar han bara. Ibland blir jag galen på hur lika vi är, speciellt när vi ska argumentera. Något vi båda har en passion för.

Han är den finaste killen jag känner. Han är en sådan kille som alltid ställer upp. Jag kan vakna av att han är i lägenheten och städar åt mig. Han kan skriva ett sms när han vet att jag har tvättid och erbjuda sig att tvätta. Han kan ringa och säga att han ska bjuda mig på en sushi&bio-kväll, han kan även ha varit och handlat mat så att vi ska kunna laga mat tillsammans.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom, speciellt inte sen jag fick lägenheten. Han är hos mig oftare än vad jag är ensam där och han ställer alltid upp för mig om jag behöver hjälp.

Han är en person som känner mig in och ut. Vi båda har samma positiva som negativa sidor. Han vet nästan allting om mig och det mesta besvarar han med ett stort skratt. Han är någon som får mig att må bra när jag behöver det som mest. Han är någon jag aldrig behöver anstränga mig inför och en person jag inte behöver vara rädd för att han ska lämna mig.

Han är min guldklippa. Jag älskar alla mina syskon lika mycket men han är den jag står närmast. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag vet att jag är väldigt, väldigt dålig på att visa uppskattning och hur mycket jag älskar en person men det är något jag aldrig vill att han ska tvivla på. Jag älskar dig min fina bror.

Till top